Om Ebba

Innan Ebba kom hem
Ingen i min familj eller närmaste släkt hade hund under min uppväxt. Ja. förutom mormor, men hon bodde 40 mil ifrån mig. Jag hade redan som liten tjatat om hund, men jag fick nöja mig med katter, kaniner och råttor. Red även mycket på kompisars hästar. Jag älskade mina djur väldigt mycket, och än idag är jag en kattmänniska. Jag flyttade hemifrån, men det blev aldrig riktigt läge att skaffa hund. De kräver ju betydligt mer än en katt. Jag hade några härliga tamråttor. De var helt underbara. Men tyvärr lever de högst i 3 år, och av den orsaken valde jag inte att skaffa fler råttor.. Några månader efter sista råttan, Norpan, dog, så flyttade den grå nallebjörnskatten Tim 9 v. in i min studentkorridor. Där trivdes han utmärkt eftersom han fick vara i hela korridoren och leka med kattkompisen Pontus. Jag träffade min sambo och vi flyttade ihop. Efter några månader såg jag att Tim saknade sin kattkompis, han hade tråkigt trots att jag aktiverade honom. Så jag bestämde mig för att skaffa en till katt. Lilla Maya flyttade in, endast 6 v. gammal. Hon skulle ha avlivats och jag hade inte hjärta att säga nej. Hon visade sig dock ha skinn på näsan, vara bestämd, kelig och ha humör.

Tidan strax innan Ebba kom hem
Det gick en tid. Jag hade läst "alla" hundböcker som gick att läsa. Jag försökte bearbeta sambon, men han satte sig på tvären. Inte helt, men han ville vänta. Han själv är kattmänniska, och hade inget intresse av hundar även om han tycker mycket om djur. Till slut gav han med sig. Själv ville jag skaffa en rottweiler. Efter mycket funderande insåg jag att en retriever skulle vara en bättre hund för oss. Jag pendlade mellan golden eller labrador. De övriga retrieverraserna tilltalade mig inte.

Jag ville ha hund att jobba med, men som även lätt kunde koppla av. Hunden skulle ha friska föräldrar, d.v.s. HD- och AD-röntgade¨och ögonlysta med godkänt resultat. Dessutom skulle de vara mentalbeskrivna. Allt detta hittade jag både hos golden och labbe. Jag visste inte exakt vad jag ville jobba med hunden. Jag hade hört talas om bruks, agility och jaktapportering. Allt verkade spännande, men jag ville pröva på innan jag kunde bestämma mig. Fast mest intresserad var jag av agility, därefter bruks och sista jaktapportering. Det sistnämnda visste jag inte så mycket om. Att det nu blev rasen labrador var mer en slump. Jag började första kolla upp labbeuppfödare och sedan rullade det bara på. Jag ringde runt till olika labbeuppfödare och till min förvåning fick jag veta att rasen är uppdelad. Det finns hela gradienten från jaktlabbar och dual purposelabbar till utställningslabbar. Helt plötsligt kändes det som hel labbedjungel att ta sig igenom. Jag ville helst ha en brun som tyckte om att jobba. Jaktlabbe lät för specifikt, jag visste inte ens om jag villa träna apportering. Utställningslabbe eller dual purposeabbar lät bättre, ja dual purposelabbe lät allra bäst. Hörde talas om Älvgårdens kennel som är inriktad på s.k. dual purposelabbar. Hittade en annan kennel vars tik i princip bara hade Älvgårdensblod i sina linjer. Jag tog kontakt med kennel Robust och fick ställa mig i kö.

Vi besökte kenneln när Ebba var fem veckor. Då visste vi inte vilken valp vi skulle få, bara att den skulle vara brun. Tio valpar kastade sig över oss. Vi blev nästan yra av alla söta valpar som bet i våra skor, vantar och allt. Alla valpar var framåt, busiga och välgödda. Jag försökte urskilja några skillnader i mentalitet på de bruna valparna, men jag tyckte alla var lika vilda och framåt. När vi kom hem den dagen, så möttes vi av en Maya som krökte kroppen till ett U och svansen spretade som en piprensare. Endast lukten av valparna fick Maya att reagera. Hur skulle detta gå, tänkte jag?

Ebba är hemma
Ebba var en mycket efterlängtad valp. En glad och framåt åtta veckors valp rusade in i våran lägenhet. Ebba hade aldrig varit i en lägenhet, eftersom hon var uppvuxen i en hundgård tillsammans med sina syskon och mamma. Valparna hade givetvis daglig kontakt med människor, så hon var socialiserad. För Ebba var lägenheten inget konstigt alls. Hon var inte rädd för något, inte ens skeptisk. Det var som hon alltid bott här hemma. Då tänkte jag inte så mycket på det. Så här i efterhand så inser jag att det inte är alla valpar som klarar att gå från hundgård till ett vanligt hem. I alla fall utan att det krävs en "tillvänjningsperiod". Dammsugaren var kul och när slagborren dundrade i taket så sprang katterna för sitt liv. Ebba ställde sig bredvid och kollad vad det var för spännande som hände där uppe. Denna hårdhet som Ebba är född med är jag övertygad om räddade henne när hon senare i livet fick problem med stress och klåda.

Ebba tyckte det var jättekul med katterna. Hon ville busa, precis som hon gjorde med katten hos uppfödaren. De två hade legat som ett garnnystan och tumlat runt. Båda två hade haft lika skoj. Fast våra katter uppskattade inte Ebbas lekinviter. Ebba kunde inte alls begripa att dessa katter ville vara i fred. Det hände att katterna sa ifrån med klorna, ja en gång hängde Tim med en klo i hennes mungipa. Ebba stod då bara stilla med propellersvansen inställd på högsta fart. Jag och Ebba hade dagliga konflikter om katterna. Ebba brydde sig inte ett dugg om det. - Oj, blev du arg matte, undrade hon. Och innan jag hann räkna till tre var hon framme och skulle leka med katterna igen. Det tog nästan 8 månader innan jag fick bukt med detta. Idag har hon bra respekt för katterna, och skulle inte våga leka med dem.

Ebbas och min relation har inte varit problemfri. De första året bestod mest av konflikter. Många gånger kändes det inte alls roligt att ha hund. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag tränade mycket hemma, gick kurser och tyckte jag gjorde allt man skulle för att få en glad och lydig hund. Glad lyckades jag med, men inte lydig. Jag tyckte hon var väldigt livlig. Därför tränade jag ännu mer för att hon verkade så understimulerad. Men det hjälpte inte ett dugg. Hon kunde inte koppla av alls hemma. Var det inte alla leksaker hon skulle härja med så var hon på katterna eller något annat. Konstigt nog gick Ebba aldrig på inredningen. Trodde jag skulle få hem en bäver när hon kom hem som åtta veckors valp. Ingenting förstörde hon. Tillslut insåg jag att Ebba "livlighet" inte var normalt, och vid ett årsålder gick jag en "antistresskurs". I samband med detta fick Ebba kortison p.g.a. sin klåda. Hon kliade sig dygnet runt. Ebba hade haft klåda från ca 4 månaders ålder, och hon fick genomgå flera olika behandlingar. Klåda kan bero på många olika orsaker. Det kan t. ex. vara parasiter, eksem, svamp, bakterier och allergi. Tyvärr visade det sig tillslut vara atopisk allergi, d.v.s. luftburen allergi. I Ebbas fall är det alla former av kvalster och andfjädrar. Första gången Ebba fick kortison sov hon i tre dagar. Älskade gumman! Det måste ha varit värsta tortyren att ha "myror som springer under skinnet" dygnet runt. Kortisonbehandlingen blev starten för kunna få ordning på Ebbas stress. Men det var inte universallösningen. Vi fortsatte gå antistresskursen och genom att inte göra någonting under ca 4 månader lyckades vi få ner kroppens egna stresshormon kortisol till "normalnivå". Förut var stressen så hög p.g.a. överstimulans och klåda att hon var i princip blockerad. Det yttrade sig aldrig i aggressivitet, utan mer i hysterisk förväntan på allt. Det spelade ingen roll på vilket sätt jag kommunicerade med henne. Jag kunde vara lugn, glad eller arg. Inget gick fram p.g.a. "stressfiltret". Efter dessa fyra månader visade sig den rätta Ebba. En hund som kunde koppla av hemma, som kunde kommunicera med sin matte och andra hundar. Plötsligt hade jag en hund som jag kunde kalla in, trots hundkompisar som lockade till bus. Då hade jag inte tränat inkallning på fyra månader! Jag fick ju inte en ny hund, utan hennes gamla egenskaper fanns ju fortfarande där. Glad, genomsnäll, rävar bakom öronen, naiv, framåt, hård, självständig och älskar att jobba. En instruktör sa en gång att Ebba är som en persika. Mjuk på utsidan, men med en stenhård kärna. Perfekt sammanfattning av Ebba.

Det har inte varit en lätt väg som Ebba och jag har vandrat tillsammans, men lärorik! Jag är övertygad om att Ebba inte haft sin stenhårda kärna så hade hon aldrig klarat av att ta sig ur sin stress och lämnat det bakom sig.

Nu är det underbart att vara hundägare! Visst stöter jag på vissa problem under hundträningen, precis som alla andra hundägare som gillar att träna sina hundar. Fast dessa "problem" är stimulerande och betydligt enklare att lösa än stress. Det vi tränar mest är bruks, inriktning spår, och apportering. Hon har fått 1.a HP på jaktprov.  Vi har även tävlat i lydnad med tre första pris som resultat och hon har därmed LP 1. Jag och Ebba tycker att det roligaste som finns är jaktapportering.

Blir det någon rottweiler i framtiden? Nja. Mitt hjärta klappar extra för rottisen. Men som många andra retrieverfolk så anser jag att jaktapporteringen är den allra roligaste hundsporten. Det är liiite för stor utmaning att lära en rottis att blir en fullfjädrad apportör. Labradoren är här för att stanna!

Och husse då? Ja, han är fortfarande en kattmänniska, men han är också en Ebbamänniska. Om man pressar honom lite extra så erkänner han att han tycker liiite mer om Ebba än katterna. -"För Ebba behöver mig mycket mer", försvarar han sig. Jag tror jag kan leva med det ;-)